Barn skall få ha hopp & drömmar!

Sjuk men på bättringsvägen och verkligen tillåtit mig själv att vila. Suttit och sett flera säsonger av "En resa för livet" på tv4 Play. En serie där kända artister reser till drabbade länder och man får se unicefs arbete och inblick i SOS Barnbyar. 

Bl.a. fick man följa Darin. Hans personlighet och önskan att hjälpa bet tag i mig och att sen se när han träffade den lilla flickan Angel efter 2 år gör att man vet att arbetet är tungt men ger utdelning för barnen! Att ha lämnat sitt hem i en gruva och få en ny bostad för sin familj med rinnande vatten och få gå i skolan är en sån resa med bästa utgång. 

Ett annat gripande avsnitt var när Börje Salming träffar en pojke på 14 år vars mamma lämnade honom och hans syskon. Där pojken blev som en pappa och fick bli vuxen allt för snabbt. Hur han med tårar berättar hur han saknade sin mamma varje dag, saknade hennes godnatt sagor men skulle aldrig lämna sina syskon innan de va stora nog att stå på egna ben. 
Fick se sen när de fått en säker bostad, syskonen hade börjat skolan och han skulle snart börja han med. 

När barn inte får vara barn, utan de får arbeta tungt och försörja sina familjer när egentligen deras högsta önskan är att gå i skolan... 

"Våra" barn, Lr många av "våra" barn ser skolan som ett måste. Endel hatar skolan pga svårigheter, attityder, värderingsproblem, mobbning Lr tristess. 
De här utsatta barnen har så många hinder på sin väg och ändå kämpar de, jobbar OCH går i skolan i låg ålder och de älskar det. Är inte det ngt vi ska lära oss av och föra det vidare till våra barn?  

De flesta barn ville bli polis, läkare eller brandman, alla yrken där man hjälper andra... Trots att de behöver ALL hjälp de kan få så vill de hjälpa andra och det är så oerhört fint & genuint! 

Många av dessa barn bor i farliga områden där alkohol & droger är deras vardag, de lever på soptippar, i gruvor och är rädda för att bli kidnappade och sålda. Endel av dem har inga drömmar, ALLA barn ska få ha drömmar och känna hopp! Vart är glädjen? Hoppet? Och framtidstron? 

När man fick se dessa barnhem, salar med spjälsängar och de hade blivit lämnade i en låda ute vid grinden av en förtvivlad mamma (Som mamma förstår man inte hur man orkar lämna bort sitt barn men samtidigt beundransvärt att orka ge sitt barn en 2:a chans). Så tänker jag på min egen mammas ord... 

Hur hon slumpmässigt kom till ett barnhem för att lämna kläder när hon var på semester på Sri Lanka och såg en liten undernärd flicka slänga sig från sida till sida i spjälsängen och som grät hysteriskt. Hon tog upp henne. Flickan tystnade omedelbart och hon vaggade henne ömt en stund. När hon satte ner flickan igen började hon gråta och just i den stunden bestämde hon sig för att hon skulle ta flickan till sin. 

Hade jag blivit lämnad i en låda? Var det jag som valde min mamma? Gjorde jag rätt val? Hur hade mitt liv sett ut om min mamma hade varit som så många andra av oss bara släppt det och hoppats att ngn annan hade hjälpt?  

1 miljon barn riskerar att dö av undernäring och här sitter vi i välfärden och konsumerar så mkt mat och slänger drivor och ändå är vi inte nöjda om vi inte får vår tacos på fredag... 

Jag skulle vilja göra mer, så mkt mer! 
Att bli stödfamilj är ngt jag velat göra i över 10 års tid men med en växande familj som kräver sitt så har inte tiden funnits hur gärna jag än velat för det är ett stort åtagande man binder sig till samtidigt som man tänker: "Tiden har inte funnits" så tänker man tiden finns inte alls för endel barn runt oss. Endel har inte ens 1 dag kvar för att räddas och här sitter vi å väntar på att vi ska få tid när barnen växt upp (ist för att låta dem vara med att hjälpa och förstå) eller att vi ska få tid att resa lite och känna solen bränna (medan endel barn inte sett annat än sina alkoholiserade föräldrar och den enda värmen de känner är efter handen på käken) Nej jag skäms över att inte hjälpa till mer, över att jag inte gör skillnad när jag faktiskt kan! 

Sen om jag vann många många många miljoner så jag kunde resa till varenda barnhem, ordna fina kärleksfulla familjer till dem och de som inte får ngn skulle jag ta med hem och överösa med kramar & ömhet, men det är en dröm som tyvärr är svår att uppnå. 

Till sist varma tankar till de SOS-mammor i SOS barnbyar som tar sig an de barn som kommer, blir deras mamma. Lär dem att sköta ett hushåll, får dem till skolan för som de så rätt säger: 
Utbildning kan ingen ta ifrån dig! 
Och det viktigaste ändå: 
Lyssnar ingen så kan de inte läka sina sår...
 
De lyssnar, uppfostrar, ger dem kärlek, hopp & drömmar och ger dem möjligheten att få vara barn igen och man blir så varm i hjärtat! 

Vem vet kanske åker man dit, finns på plast och blir en SOS-mamma när man blir stor :) 

Se dessa avsnitt, de berör & tårarna rinner som vattenfall men de ger oxå hopp och en vilja att hjälpa och det vill vi väl alla?? 
Tillsammans är vi starka och särskilt för barnens skull!!

Kram på Er från blivande SOS-mamman ;) 

Drömmar...

Halloj! 

I morse när jag vakna så kände jag en sån lycka över att jag va så vig på passet igår trots att jag varit i vila i typ 3v och tänkte att jag måste vara ett mirakel... 
Så började jag ana oråd när jag väl kvicknade till! 
1) Jag var inte på ngt pass igår.
2) Jag är inget mirakel som kan bli tränad utan att träna. 
3) Jag tränar inte yoga. 

Kom mig själv typ att smyga upp å testa en yoga ställning och inser att jag är INTE ett dugg vig och la mig i sängen igen å hoppas att jag är ett mirakel ändå å vilar mig i form, nån ska ju va den 1:a och varför skulle det inte va jag? 

Önskar Er en fin lördag och hoppas vi ses här igen snart, All kärlek till var och en av Er! 




SKAMMEN

(null)

Ni vet den där SKAMMEN som man känner när man smiter in på Coop men smink från gårdagen, oduschad i sin leopard onepize, tofflor och reklammössa likt en smygande alkoholist som skyggt smiter in på Systembolaget i hopp om att ingen man känner skall se en... 

Har haft en fin tid där jag kommit igång med träningen, vågen har gått ner ngr kilo men framför allt märkt det på att mina kläder sitter som de ska och inte som ormskinn (vägrat köpa annat än S Lr på sin höjd M men har jag varit tvungen att köpa L så har jag inget köpt) SÅ kom helgen som man bävar för! 
Började med lite fusk och givetvis har det gått bra och skulle fortfarande gått bra om man inte börjat fuska än mer! 

Nu har jag sjunkit till botten igen och alltså åter smyger jag in å köper godis i överflöd och när jag öppnade påsen kände jag både full tillfredställelse men samtidigt sköljde skamkänslorna över mig och ändå har jag snart ätit upp en påse helt själv (ja jag smyger i mig då barnen är duktiga och håller sig till fredag & lördag kväll) och känner hur byxorna blir trängre efter varje bit. 

Låter det gå idag för på torsdag är mannen hemma igen å då jäklar ska jag erövra MIN tid igen då jag senaste veckan har vacklat från mina principer vad gäller allt och känner att jag återigen "bara" servar alla andra och ger alla SIN tid medan jag snällt väntar å tror att nån skulle ge av sin tid. 
Nej då skall jag tillbaka till välmående med träning och bli pigg i kropp & själ igen! 

Hej hopp och smask smask lite till ;) 

Kram på Er!