Lets do this!

Dear reader, welcome to my today English blog!

 

This is a test for me, to see if a can write so you can understand and in that way it will be a test for you to ;)

 

I love English and thought that I need to practice more, use it more so I don’t forget…

 

So how has I spend this nice Sunday? Well I took my bad trained legs for I walk to pick up my car that I left yesterday at the fun crab fish party.

(Believe it or not but stiff boring always-sober Wivi actually liked to sing karaoke)

 

I took some few running steps to and I even liked that, and I missed the feeling - its about time now when the winter in coming to miss it and start running, so typical me!

 

When we later on picked up our kids at the babysitter we went to the golf course, some played and some droved the car around when the others played, I don’t tell what this girl with no patients did… But I can say that our little girls and there mum enjoyed the candy and the Pepsi on four wheel ;)  

 

I tried to play some but I lost the temper emergently… I get so frustrated and angry when there are things that I want to do, things that look so easy so I give up.

 

When we at last got home my dearest went to the gym, and me? I did what a good wife and mum do, clean the whole house and I felt so good about myself!  

 

My husband and me have an unwritten rule. I am in change for inside the house (except cleaning the pipes in the bathroom, it´s nasty ;) and he is in change for the outside area.  Where all the spiders and bugs are. Hate to clean but when I looked around in the house and it was clean and I knew that it is so much to do outside I got a warm happy feeling and I almost fell sorry for him. Harmed happiness is the true happiness as we say in this strange family…   

 

When we got the children in the shower, feed them and later on put them to sleep I got some Wivi-time in the couch but now time for bed because the week start very early when I have to get up at five in the morning.

 

Tomorrow I will start up my project “Welcome here” again after the summer. This is a project for integration and it is for those young women who arrive here from different parts of the world and want to live here in a safe environment, some far away from their love ones. We play some basketball and talk about our community and how we live here in Sweden. They always seem happy and we laugh so much and I am so happy that I can do this with them. They give me hope fore the world and laughter!

 

I hope you all had a great weekend and this next week to come will be even better and if it´s not so I can tell you that this weeks run by so fast and soon it is weekend all over again!

 

Love to you all <3 

Hur mycket får man "vara som man vill"?

Hej,
 
Kul att du hitta hit och kanske du håller med mig i dagens fundering, kanske inte, vi får se...
 
Alltså så här är det: Vi vill att våra älskade barn skall kunna få vara precis som de är, att de skall utrycka sina känslor de har, att de skall få ge sig hän för sina intressen och känna sig starka i hur de än vill vara.
Nu till dagens fråga: Vågar vi verkligen det? Är det rätt emot dem?
 
Hur menar hon nu? Tänker NI kanske och det skall jag förklara!
 
När man var liten så fick jag inte vara som jag ville, man skulle ha vissa kläder, lära sig de sociala koderna tidigt för att inte vara annorlunda. Endel fick det fullt ut på 70-80-talet då jag växte upp men om man jämnför med idag då det är så mkt prat om att vi ska få känna friheten och få vara som vi vill, att alla är lika värda osv så kan jag säga att det kanske gått lite överstyr... Att det är allt eller inget, inget mitt emellan trots att vi bor i mellanfils-landet "lagom är bäst".
 
Självklart tycker jag att det skall få vara så och givetvis är ALLA lika mkt värda, säger absolut inget annat! Men säger ändå att det än i dag är en svår balansgång för oss föräldrar. Att låta dem vara som de vill, utrycka det de tycker om på deras speciella sätt men tyvärr är inte samhället riktigt byggt än för alla sorter av oss även om många vill ge sken för det. Tron och viljan finns för många att det skall vara så men tyvärr är inte alla med på samma tåg...
 
Hur många av Er har inte sagt till Era barn när de kommer ner i en kombo av kläder att det inte passar ihop? Eller är det bara jag?! Som mysbyxor inför ett restaurangbesök eller klänning OCH kjol? lr blommigt OCH rutigt (och i vissa fall även lite randigt till). Att det finns kläder som lämpar sig för olika tillfällen.
 
Vem har bestämt att det skall va så? Vad säger att man inte kan ha olika mönster ihop? 
Vad säger att man måste ha finkläder när man skall på restaurant eller myskläder när ska på förskolan osv?? 
 
Vad säger att pojkar skall ha kort hår? Att de inte skall ha smink eller nagellack och att tjejer ska ha kjol och rosa medan killar skall ha byxor... Ja just dessa exempel är tack och lov mer och mer vanliga men Ni förstår tänket och egentligen är det väl ingen som säger det rakt ut men det ligger fortfarande en slags underton och viss tolerans utanför våra trygga hem ang att vara annorlunda och sticka ut lite för mkt. 
 
Världen är inte fullt öppen för att du skall få vara som du vill och som vuxen kan du vara stark och våga ta steget fullt ut men kan vi hjälpa våra barn att dels våga vara annorlunda men framför allt lära våra barn att låta andra våga vara annorlunda och stå för det de vill och är?? 
 
Om jag tänker på mig så vill jag att mina barn givetivs skall acceptera andra som de är (det är en självklarhet som jag pratar med barnen om ofta) och få vara precis så underbara som de vill, hur de än vill vara men också så rädd att de skall få elaka ord, blickar som följer dem och utanförskap vilket leder till känslor i kroppen om att man inte duger som man är som faktiskt sätter sina spår för livet så då "visar man vägen" med endel pekpinnar som man inte vill ge... Rätt eller fel det vet jag inte och det är så svårt att vara den kluvna vuxna som skall bygga en trygg framtid till sina barn då man vet hur världen faktiskt (tyvärr) funkar i de flesta miljöer våra barn utsätts för. 
 
Barn är brutalt ärliga, inga filter vilket många gånger är helt underbart men tyvärr kan de små liven vara väldigt elaka och det är vår allas uppgift som vuxna att visa vägen att det egentligen är OK att vara den man vill vara och man berättar att de ska stå upp för sig, vara rakryggade men helt ärligt är det inte lätt som vuxen att alltid stå där rakryggad och föra sin egen talan när man är i en grupp som tycker annat och hur skall vi då kunna begära att våra barn skall klara det?? 
 
Sen undrar jag: Från vilken ålder skall man "styra dem"? Är det inte okej på förskolenivå att låta dem vara små och låta dem klä sig som man vill? Eller lär vi dem tidigt då att det är okej och det blir svårt att säga annat senare när de börjar skolan? 
 
Viktigaste är väl att kan man lära sina barn de socialakoderna i livet sen så har det ingen betydelse om de har mysbyxor, kjol, smink, nagelack, ruffsigt (men rent) hår, Eller hur?? 
 
Har inga som helst svar, bara massa funderingar som vanligt ;) 
 
Kanske Ni med funderar på det eller så har Ni svaren.. Har Ni svaren får Ni gärna dela med Er av dem!
 
Annars tycker jag vi fortsätter med att låta vår magkänsla styra men vara öppna för andra föslag så våra små och stora älsklingar får de bästa möjligheterna i livet och kan bli stolta för vad de är och att de kommer få vara som de vill hela livet <3  
 
Önskar Er en fin lördag med öppna sinnen för att ALLA är olika och det är okej, mer än okej faktiskt och barnen skall få vara barn, inte små vuxna med vuxenproblem... De får de tids nog ändå ;) 
Ta vara på tiden, var den vuxna och styr med fast men kärleksfull hand så blir barnen kärleksfulla och öppna för nya möjligheter och tolerans mot andra! 
 
Massa kärlek till Er <3 
 

Hur livet ändrar sig...

Men HEJ och TACK för att du kikar in här igen för nu har jag äntligen erövrat mig lite tid för att skriva. Haft en lååång paus från bloggandet då jag kände att jag tillförde inget positivt under de senaste inläggen. 
 
Läste igenom tidigare inlägg och de 1:a är samma åsikter som jag har nu och rätt formulerade men på slutet barka det i mkt ilska och nästan påhopp (vilket jag ber om ursäkt för!) och det antagligen för att jag var på god väg in i en gigantiska mur som var omöjlig att ta sig över och som gjorde att jag blev sjukskriven en längre period. Men nu är jag på G uppåt och känner mig positiv och hoppfull av vad livet har att ge. 
 
Hoppas fr.o.m nu kunne ge Er fina, tänkvärda tankar på ett mer positivt sätt!
 
SÅ vad har hänt sedan sist i mitt liv?? Ja för Er som undrar så har jag som sagt varit sjukskriven då jag fick håravfall, ständig huvudvärk, sömnbrist och helt snurr i kolan och blev helt förbytt och bröt ihop för minsta lilla grej som inte gick min väg. Har kämpat mkt och hårt på alla plan i flera år och till slut tog då kroppen stryk och sa ifrån att det var dax att ta hand om den och få hjälp. 
 
Tagit det lugnare på jobbet, lugnare hemma vilket resulterat i ett skitigt hus men hellre lite skit i hörnen och va lycklig lr hur? :) 
 
Samlat massa kraft, gått i samtalsterapi, tagit emot den hjälp jag lärt mig att be om och lärt mig att inte åta mig uppgifter som bivit övermäktiga och väntar nu på svar från stressenheten för fortsatt arbete med å laga min slitna kropp och framför allt hjärna. 
 
Livet känns redan lättare då jag jobbar varje dag med de strategier jag fått för att hantera vardagen men alla barn & jobb... Det är ett jobb i sig att få ihop de 2 sakerna i livet. 
 
Svåraste beslutet just nu är att ta emot rekomandationen att gå ner i tid till 75%. Har jag ifs hört i många år... att förr jobbade inte kvinnan (varför just kvinnan, gör mig lite irriterad faktiskt att de säger att det är självklart att kvinorna var hemma förr) mer än 75%, mer vanligt att de var hemmafruar helt lr att de jobbade max 50% och med tanke på att man har 5 barn i så varierade åldrar  och behov så rekomenderar sjukvården mig att gå ner i tid. 
 
Ja jag förstår hur de tänker men jag älskar mitt jobb och vet inte hur jag skulle klara mig utan det och helt ärligt går inte en familj på 7 runt om man inte jobbar 100% bägge två. Man lär sig fort vad man har och lever efter det... sen sitter man lite trångt när det svajar till lite ;) 
 
MEN det fina i det hela är att allt känns att det går åt rätt håll och nu ska jag "bara" fortsätta att skynda långsamt sen så jäklar är denna viljestarka kvinna redo igen för alla livets utmaningar, ja ALLA kan väl ingen vara redo för men de mesta iaf ;) 
 
Vill tillägna min familj lite extra tankar som stått ut med en mamma & fru som nog i många skeden varit rent ut sagt för jävlig med pedanterier (ju mer stressad jag känt mig desto mer ordning ville jag ha för då trodde jag det skulle släppa) och en avnudsjuka över att bli sittandes själv med allt & alla, ja så kände jag, så jag har kanske vissa dagar ställt orimliga krav på dem, tack för att Ni finns och orkar med mina maneger och att även Ni lär Er att hjälpa mig, vet att det inte är självklart, precis som så mkt annat i livet som inte är självklart. 
 
Dagens 2 citat (ja bjudet på ett extra dagen till ära):
"Du måste erövra DIN tid, det är ingen som ger den till dig"
"Bara för att du har olika hinder i ditt liv så ger det dig inte rätten att behandla andra illa" 
 
Hej hopp på Er, snart helg och hoppas Ni får ett fint avslut på jobbveckan och kan se fram emot en skön helg, massa kärlek till var och en av Er <3