Hårda ord!

Hej käre läsare
 
Nu var det ett tag sen även om jag ändå har funderat på mkt så har inte tiden funnits där för att sitta ner och skriva. 
 
Endel av vad jag tänkt på under tiden är fortfarande träning… älskar å va igång å träna när jag är på gång men är jag inte igång jag då älskar jag soffan men då mår jag ju inte lika bra. Blir slö av soffan och blir otroligt lat vilket resulterar i att inget blir gjort.
 
Så hur skall man orka hålla i träningen? Endel peppas av andra men jag är tyvärr lite tvärtom. Tycker jag är social men att träna gör jag gärna ensam… om man inte har härliga Eda gänget med sig förstås :) 
 
Detta att att se folk träna på sociala medier och man är i en down-period är allt annat än upplyftande! Att inte känna samhörighet med någon och se hur fantastik kul det är och hur det blir en inbördes beundran får en bara mer anti! Detta är nog mest påtagligt i små städer. Där ”alla känner alla” och det skall va nån slags tävling om att man känner ”rätt” människor. Gäller inte bara inom träning utan även i korg branschen. 
 
Att man på träningspasset växer lite när instruktören skriker ut just mitt namn lr när du står på gästlistan på krogen. Att du sen oxå får kredd på sociala medier av just den rätte gör ju ego-boosten enorm för då ser ju verkligen alla att instruktören bryr sig om mig men frågan är VAD sägs när man inte ser…?? 
 
Nej ensam är stark ibland även om man kan prata skit om en själv så vet man ju alltid vad som sagts.
 
Sen kan man ju vissa stunder känna avundsjuka över att inte tillhöra nån, att inte få bli uppmärksammad lr att man inte är vän på Facebook med träningsgänget som är så inne… men vem mår bäst?? De som tror folk bryr sig på riktigt men det är bara en fasad lr de som vågar stå utanför å slipper skitprat… 
Sen är det klart det är extra tufft när de som är en nära tränar skiten ur sig och tillhör just innegänget och får massa kredd och massa positivt när man sitter och blir tvärtom för att man blir bara less. 
Visst VET att det bara är jag själv som kan ändra det men har man ingen ork så orkar man inte massa saker som påminner en om hur ensam man är. 
 
Ensam har jag oxå märkt att man är om man inte håller igång i vardagen. Var den som bjöd inte till fika och sammankomster men så har jag under ca 1år haft en tuff tid, mått dåligt på alla sätt och har inte orkat något, nu mår jag bättre och jag är på gång att bli mitt gamla jag men vart har alla tagit vägen?? Har 3 nära vänner som stått ut med mig när jag mått som sämst men alla andra då? De som gladeligen varit här när jag fixat? De som varit med ute på krogen? De som ville ut å resa? 
På ett år har alla bara försvunnit och kanske är det ingen förlust, för de som inte är kvar, som aldrig hör av sig de kanske inte ens är värda att ha kvar… 
Men det klart man blir ledsen när man hör att det hittas på saker hit & dit. Och vi har ju haft roligt, vi har ju glada minnen så varför skall det ta slut? 
 
Önskar att man bodde i Stockholm där man får vara anonym, där man inte har massa människor som bryr sig om hur jag är, vad jag gör, om jag är gravid då jag börjat lägga på mig? Om jag har ett lyckligt äktenskap om vi inte gör saker tillsammans? Om jag dricker lr inte. Om jag går i mysbyxor på Ica, hur jag uppfostrar mina barn, varför jag inte tränar när min man tränar, hur mycket pengar ha de egentligen? Hur kan de ha så många barn? osv… Nej så trött så småstadsfenomenet där alla skall lägga sig i!
 
Ha de gott och ta vara på varann. Tveka inte att ta kontakt med nån du saknar och mår ngn dåligt finns där för det betyder allt även om det inte visas så uppskattas det… Beror inte på att de inte vill utan kanske för att orken inte finns just nu men DU kan vara den som får det att vända! 
 
<3 

Kommentera här: