Stolthet...

Hej käre läsare!
 
Hoppas du får en fin helg, en helg med familj och/eller vänner. Jag började helgen med soffhäng med mina barn. Mannen i huset hade en lekdag/kväll/natt då det spelas tv-spel.
Vill göra klart att jag älskar mina barn (givetvis) mest över allt och älskar att få en lugn kväll med dem men jag saknar "Tjejgänget" mer och mer och jag saknar impulsiviteten man hade.
Är det åldern? Är det familjen? Är det vanorna? Är det (gud förbjude) jag? 
 
Känner mer och mer hur ensam jag är. Ensam på dagarna med barnen, ensam på kvällarna när mannen är på resande fot i jobbet, ensam på alla möten jag är i för mina barn. Varför cirkulerar ordet ENSAM runt mig? Jag är ju den som är utåt, impusiv, glad och älskar sammankomster. Jag fixa ju alltid något kul förr... 
 
Kanske just därför, jag anordnar inget längre och därmed finns jag inte med i planerna.
Eller är det för att jag inte dricker och i vårt samhälle är inte det riktigt okej, man blir glädjedödaren...
Eller är det för att jag måste planera barnvakt och inte kan vara så impulsiv längre som man vill?
 
Jag vet inte men det känns inte okej. Kanske får jag börja dricka, släppa taget och kontrollbehovet så jag med blir "rolig", okontrollerad, fnissig, skrattig, låta mina barn ta sig hem bäst de vill, säga samma saker typ 3x på en kväll, ge mina och andras barn osäkerhetskänslan som Alkohol ger, vara bakfull dagen efter...(verkar ju chill att ligga i soffan och inte orka nått mer än se på film)
-Allt detta märker man ju ändå inte när man är full... :)
 
Tyvärr har jag fått höra att folk runt oss drar sig för att bjuda hem oss (mig!) för att jag inte dricker Alkohol. För att jag har mina minnen från barndommen som satt djupa spår men nu drabbar det min familj och det är något jag hoppas att jag skall kunna vända. Varför skall andra drabbas för att jag inte gillar något? Varför skall andra drabbas för att jag har mina åsikter och löften jag gett mig själv? 
Sen kan jag mycket väl erkänna att jag överdriver mina erfarenheter, att mina minnen gör att jag överdriver mina känslor men det är något jag arbetar med varje dag och hoppas att jag kan vända och känna det "lyckliga" i vad Alkohol ger, även om jag i dagsläget inte kan klura ut vad det kan vara :) 
 
Tjejgänget håller ihop, och jag står med min jäkla stålthet utanför och funderar om jag skall svälja den och ge mig in i leken. "Är man med i leken får man leken tåla" heter det, gör jag det?
 
Att försöka hitta ett nytt gäng är inte lätt, kvinnor släpper inte gärna in kvinnor hur som helst i sin krets. Önskar man va man, där är det inget dröl, inget prat bakom ryggen lr vi & dem-känsla utan blir de oense så tar de till knytnävarna så är det ur världen och jag har rätt starka nävar... 
 
Tänkt till och tänker ta steget och fråga om jag får vara med. Kanske jag får, kanske inte men att sitta och känna sig ensam och inte våga göra ngt åt det känns bara dumt, so here we go!
 
Nej, får väl försöka hitta en balans, inte va så stolt jämt, inte säga ALLT man tycker, flamsa med lite mer och gilla läget lite mer och ta det för vad det är! Nu är det bara att få andra att förstå att jag kan ändra mig, inte dömma utan go with the flow och släppa lös stela Wivi och låta andra stå för sitt :D 
 
Nu skall jag dra igång lördagen med en tur till Valfjället, inte för att åka skidor men för att köra min duktiga dotter som skall jobba, sen hem å väcka mannen i mitt liv så jag äntligen kan åka å få mina naglar fixade. Borde träna idag men har en jäkla träninngsverk så den får jag fundera på lite... Försöka hinna vila lite, Bio för A & N i em med Icas Paprikaklubb, hämta hem dottern från Valfjället och ikväll hoppas jag hela familjen är samlad för lite mys :D 
 
KRAM på Er!

Träning... Återigen!

Hej igen, kul att du läser och hoppas att mina ord kanske ger dig ngt skratt, ger lite eftertanke, ger dig glädje och förståelse.
 
Idag tar jag upp detta heta ämne: TRÄNING
 
Säger "heta" för att vi är många med kluvna åsikter och tankar. Endel av oss vill träna men orkar inte ta tag i det av olika anledningar. Det kan vara att sina (o)vanor har gått så långt så det är svårt att bryta, att vi känner oss så överviktiga så man skäms att gå till gymet. Kanske det är någon på gymet som man vill undvika eller om man bara känner att man inte behöver. Kan vara att när barnen är under en viss ålder och måste ha passning så blir det för krångligt. Det kan vara att man känner en slags konstig stolthet att man inte skall vara som alla andra som hetsar över detta ämne. "Konstig" säger jag för att det handlar ju i grund och botten om hur vi själva skall må, hur vi skall må nu och när vi blir äldre. 
 
Hur är jag då? Jo lite extra av allt antar jag, jämt som när man beställer en pizza ;) 
 
Jag är en så kallad "periodare", Antingen ger jag allt i min träning och vill träna varje dag och så fort jag inte kan det så skiter jag i det helt. Jag har väl accepterat att min tid kommer senare, att barnen är det viktigaste och att lämna till barnvakt hela tiden för egen vinning känns inte okej även om jag samtidigt vet att kommer jag iväg och tränar vinner barnen på det då de får en pigg och glad mamma men det är svårt att kombinera sunt förnuft med hjärnan ibland. 
Sen skall jag villigt erkänna att alla instabilder och facebook inlägg om träning får mig att spy, må ännu sämre... Nej de peppar mig inte alls då jag ligger så långt bakom deras insatser. Att sedan dras med i grupper, att tillhöra ett inneställe med de "rätta människorna" lockar inte alls. Skall jag träna så skall jag träna för MIG inte för att det är på rätta stället i andras ögon. Innbördes beundran är inte min grej och har aldrig varit, inte ens när man jobbade i krogsvängen för de människorna ser en inte och finns inte kvar efter stormen. Bara yta... 
Men jag är klart villig att testa, hålla mig på min kant för att få bra träning och funderar på det men sen är jag nog en sån som inte vill träna i grupp utan ensam lr gärna med en träningskompis som drar med mig de dagar det känns tungt men i grupp så jämnförs det (jo det vet jag att det görs, har själv pratat om den & den så är inte bättre själv) och jag vill inte va den de snackas om oasvett hur mina prestationer ser ut! 
 
Sen finns det EN underbart härlig grupp jag skulle vilja träna med men tyvärr är de i grannkommunen och den tiden finner jag nog tyvärr inte men de saknar jag... 
 
Min man tränar dagligen och visst svir det att han "kan" ta sig tiden, avis att han klarar att se förbi alla måsten, inte för att jag inte kan lr har så många måsten men när han kommer hem är det så underbart gott att bara vara hemma, känna att vi faktiskt är en familj och att få äta tillsammans och att barnen får ha oss hemma samtidigt annars hade de bara sett en förälder komma och en annan förälder gå MEN jag har gjort endel ändringar i livet och nu blir nästa förändring att försöka komma iväg iaf varannan dag för att få MIN tid.
 
Har ju faktiskt nya träningstights som jag inte ens testat så kan inte skylla på klädseln... Nej kan nog bara skylla på mig själv i detta fallet även om det svir att erkänna. Kan ju iaf gå dit och se snygg ut ;) 
 
Mitt Cola beroende har trappats upp och även om det är Zero så måste jag göra min kropp gentjänsten att röra på mig om jag skall ha mitt beroende kvar, vad säger att träning inte kan bli ett beroende?? 
Nu undrar du väl varför ha Cola Zero som beronde? Ja kanske låter som lite udda men jag dricker inte Alkohol och jag känner att nån lite brist måste jag väl få ha? Inte ens jag är perfekt, långt ifrån rättare sagt så jag känner att vill jag som vuxen dricka Cola Zero så skall jag få göra det. Lika mkt som när andra kan ta sig de där ölen på helgen, vinglaset kanske även mitt i veckan, alltid finns det något att fira. Det där glaset på flygplatsen för att fira semestern och ett x antal till glas resten av semestern...
De unnar sig så varför ska inte jag få unna mig?? Jag förblir iaf talför, allert och glad utan att några hjärnceller försvinner ;) 
 
 
Att ha ett gymkort gör inte att man blir tränad, man måste utnyttja det oxå! 

Sömn...

Hej käre läsare!
 
Ja detta med sömn är väl alla föräldrars brist. Oavsett ålder känns det som. Inget förvånade och skall väl egentligen inte vara förvånad men det är jag. Att man kan vara så trött efter nu 1 år av riktigt dålig sömn förvånar mig! 
 
Först att ligga sömnlös under graviditeten och sen med 2 små prinsessor som ändå sover hela nätterna, och gjort det ett bra dag, känns i både huvud och min 40-åriga kropp. 
För även om de sover så vaknas det till ett antal gånger / natt då de tappat nappen, det drar i benen så massage behövs på små ben, det skall drickas vatten och tas alvedon, mardrömmar eller toalettbesök. När man är vaken är det svårt att somna om och tankarna har vandrat iväg.
Sen ska man ju inte klaga då de faktiskt sover till 8 på morgonen.
 
I natt satt jag runt 2 och hade gråten i halsen. Minsta vägra att sova och hade de 2 andra i sängkammaren och ville inte väcka dem så gick ner. Satt i soffan och tyckte synd om mig själv. Störde maken t.o.m. så han fick mindre sömn trots att han skulle upp och jobba. Satt och tänkte att jag nog kunde sova på dagen en sväng då minsta sov men så vet jag oxå att hon sover inga längre stunder och de stunderna hon sover passar man på att slänga in en tvätt, förbereda mat och Näst minsta skall snabbt hämtas på förskolan så vet att gå och lägga sig på dagen har jag ingen ro till. MEN så tänkte jag "skärp dig Wivi" Det finns ju de stackars föräldrar som får handskas med små som har kolik lr annan orsak att de inte får sova 1min på nätterna och knappt på dagarna DE har rätt att klaga fast de oftast inte gör det. Jag har ingen rätt egentligen att klaga då de ju sover bra 9 av 10 nätter och jag får faktiskt sova! 
 
Men så tänkte jag oxå, jag är jag, jag har oxå rätt att klaga lite utifrån mig. Man kan inte mäta sig med alla andra om det så är bra eller dåligt utan vissa dagar får man nog vara självisk och tänka på sig men ändå inte glömma förstås att man har det bra. 
 
Tacksam att det var studiedag idag så inga barn skulle upp någon speciell tid. Men mest tacksam att maken tog näst minsta i natt, fick upp henne, klädde henne och körde till dagis. Tänk att få hjälp med små saker i varadagen kan göra sån skillnad <3 
 
Nu uppe, duschat och känner lugnet igen, vad är väl 1 natts dålig sömn med resten av alla bra dagar i livet :D 
 
LEV livet och njut av det goda, ta vara på det goda och mitt mantra idag som jag skall jobba lite extra med är:
Dra inga slutsatser för du vet inte vad livet har tänkt sig utan låt det vara och lev i nuet, du kan inte leva livet i förväg och förutse att dåliga saker händer, händer de så händer de men NJUT NU! 
 
Sen behöver ju inte dåliga saker hända givetvis. Och även om de händer så har jag lärt mig att det har gett mig erfarenheter som gör att jag kan göra mitt liv bättre, dra nytta av dem och att arbeta med sig själv ser jag som något man bör . 
 
Må gott och ta vara på Er för ALLA är värdefulla!