Ålderskriser och om att räcka till...

Käre läsare

 

Dagens rubrik låter ju faktiskt som att man är urgammal men många gånger känner jag mig faktiskt det…

 Kommer Ni ihåg hur man som ung tänkte att ”25?! Då ä väl livet slut?” sen har siffran ändrats efter hur man blivit äldre. Nu tänker man ”50?! Då är väl livet slut?” Men det vet vi ju alla att får man vara frisk så är livet långt ifrån slut då!

 Skillnaden känner man bl.a. när man i alla år har varit sparsam på detta med smink, å nej de handlar inte bara om att man är snål;) Utan man har tyckt att när kvinnor (som det är i de flesta fall) sminkar sig så ser de gärna lite äldre ut. När man var riktigt ung så fanns väl inte intresset men efter 20 så försökte man hänga med. Det värsta som finns är ju de som sminkar sig för att dölja sina rynkor, något som vi i min ålder har lite till mans men som man numera konstigt nog tycker är charmigt…

Förr tänkte man: ”va tråkigt att se lika dan ut på Ica som när man skall ut på krogen” Men på senare tid har jag tänkt: Jo men de kanske är bra att börja sminka sig och i mitt ansikte så kommer ju inget smink att sätta sig som extra sträck i rynkorna fast egentligen vet man väl innerst inne att så är det nog och det säger väl sig självt att någonstans måste ju överflödet komma!

 Så har vi de gråa hårstråna som varje jäkla morgon påminner en om att ikväll ska jag nog ta den där färgen i håret när barnen somnat, nu är det ju så att jag somnar när barnen sommar så denna upplevelse uppenbarar sig varje morgon och när de gått några veckor så räddar man sig själv med tänket: ”det är nog inte så farligt för då hade jag ju gjort nått åt det” Pinsamt att inte ens kunna sätta lite färg på sig själv bara för att man är bekväm å som de gärna pratas i små städer så kan jag bara tänka hur de säger när de möter Vraket Wimsan på Ica i mysbyxor, osminkad och gråhårig…

 Sen det värsta beviset på att man är gammal är när man hör sig själv säga till sina barn sånt som sina egna föräldrar sa och när de sa det tänkte man: ”Så skall jag i alla fall aldrig säga till mina barn”

 Detta med mysbyxor har jag också förvarat mig med att MIG ska ingen tala om för hur jag ska gå klädd, vill jag ha det så skall jag det och jag har märkt att ju äldre jag blir desto slappare blir jag, hemskt! Hur skall detta sluta?!

 Rätt säker på att alla dessa försvarstal jag har med ålderskris i olika stadier att göra, hur man som ung vill vara äldre än man är och hur man som äldre vill vara ung och se jäkligt snygg ut, helst några år yngre än man är, men varför?!

 Man har ju allt man ändå som ung ville ha när man är ”vuxen”. Man, barn, hus och goda vänner och har ett jäkligt bra liv egentligen även om man är rätt duktig på att stressa upp sig och alltid gapa efter lite mer.

 ”Du duger som du är” är ett populärt uttryck, visst så är det ju säkert i många fall men inte många av oss som känner sig nöjda med det. Hur många är det inte som ständigt förändrar sig på mindre och mer drastiska sätt??

 Den värsta tiden var när man hade löshår eller ännu värre när de var populärt med peruk när man var ute på krogen (PINSAMT!) sen hade man lösnaglar och till sist så slängde man in lite implantat på det också, HUR mycket är då frasen ”Du duger som du är” värd?? Nada!!

Tyvärr känner man väl lite så än fast nu är det inte i utseendet man väger det i utan hur man är som fru och mamma. Hur man sköter hus & hem och hur man ständigt jagar arbete för att inte vara den där Wimsan som aldrig blir vuxen och som inte har ett riktigt jobb! Man strävar hela tiden mot något som ibland gör en omänsklig och för vem? Mig? Andra? Och för vem skall man må bra för? Jo sig själv…

 Personligen så känner jag att det är en otroligt svår balansgång, tror många kan känna samma stress i just det sist nämnda, att man skall se till att ungarna har gympakläder med sig, frukt till fruktstunden på skolan och läxorna gjorda i tid för annars är JAG en dålig mamma som låter mina barn stå där samtidigt som att man skall lära barnen att packa sina saker själva för annars är jag en dålig mamma som inte låter barnen lära sig att ta ansvar.

 Man skall vara engagerad i barnens aktiviteter, föräldramöten och utvecklingssamtal och nu tycker jag ju att just de 3 sista är självklara för min del MEN det är många som faktiskt är ensamma och inte har den möjligheten och har man då rätt att döma den? Vi vet inte varför den personen inte kan komma och man vill ju ändå tro att alla gör allt i sin makt för att följa sitt barn på ”rätt sätt”. Som sagt svårt detta med att duga som man är för det är inte alltid som man har möjligheten att göra de val man vill!

 

Dagens reflektion: Hur mycket du än strävar så finns det alltid något mer att sträva efter!

 

Dagens tips: Skit i å sträva efter något som du inte ens behöver, lev här & nu!

 

Dagens ”tänk på att”: Det finns alltid ”någon” som har det ”någon annan” vill ha och ibland är det du som är den där ”någon”!

 

//W

Kommentera här: