En helg i storstaden som man älskar så mycket!

 
Käre läsare...
 
Så har man varit på lite konsert i huvudstaden. En fantastisk kväll som hade uppehåll i regnandet just när det var dags för Metallica. Kvällen bjöd på en musikupplevelse utöver det vanliga med ljussättning i 1:a klass och med en rolig twist när spellistan för kvällen hade röstas fram av deras fans. Sen var det 3 av fansen som fick presentera deras val i röstningen, sen var det lite mellan snack som gjorde att det kändes lite mer personlig trots att vi var ca 50 000 pers där! Efter konserten blev det en lååång promenad in till Kungsträdgården och en Cola på Friday´s för att sen ta taxin till hotellet, nu va tant väääldigt trött och min rygg värkte efter att stått och gått länge. Nu skall vi ta tillvara på sista dygnet innan man skall hem till sina älskade monster, med lite besök hos våra Stockholmsvänner. Ha en skön helg på Er!! 
 

 

Ålderskriser och om att räcka till...

Käre läsare

 

Dagens rubrik låter ju faktiskt som att man är urgammal men många gånger känner jag mig faktiskt det…

 Kommer Ni ihåg hur man som ung tänkte att ”25?! Då ä väl livet slut?” sen har siffran ändrats efter hur man blivit äldre. Nu tänker man ”50?! Då är väl livet slut?” Men det vet vi ju alla att får man vara frisk så är livet långt ifrån slut då!

 Skillnaden känner man bl.a. när man i alla år har varit sparsam på detta med smink, å nej de handlar inte bara om att man är snål;) Utan man har tyckt att när kvinnor (som det är i de flesta fall) sminkar sig så ser de gärna lite äldre ut. När man var riktigt ung så fanns väl inte intresset men efter 20 så försökte man hänga med. Det värsta som finns är ju de som sminkar sig för att dölja sina rynkor, något som vi i min ålder har lite till mans men som man numera konstigt nog tycker är charmigt…

Förr tänkte man: ”va tråkigt att se lika dan ut på Ica som när man skall ut på krogen” Men på senare tid har jag tänkt: Jo men de kanske är bra att börja sminka sig och i mitt ansikte så kommer ju inget smink att sätta sig som extra sträck i rynkorna fast egentligen vet man väl innerst inne att så är det nog och det säger väl sig självt att någonstans måste ju överflödet komma!

 Så har vi de gråa hårstråna som varje jäkla morgon påminner en om att ikväll ska jag nog ta den där färgen i håret när barnen somnat, nu är det ju så att jag somnar när barnen sommar så denna upplevelse uppenbarar sig varje morgon och när de gått några veckor så räddar man sig själv med tänket: ”det är nog inte så farligt för då hade jag ju gjort nått åt det” Pinsamt att inte ens kunna sätta lite färg på sig själv bara för att man är bekväm å som de gärna pratas i små städer så kan jag bara tänka hur de säger när de möter Vraket Wimsan på Ica i mysbyxor, osminkad och gråhårig…

 Sen det värsta beviset på att man är gammal är när man hör sig själv säga till sina barn sånt som sina egna föräldrar sa och när de sa det tänkte man: ”Så skall jag i alla fall aldrig säga till mina barn”

 Detta med mysbyxor har jag också förvarat mig med att MIG ska ingen tala om för hur jag ska gå klädd, vill jag ha det så skall jag det och jag har märkt att ju äldre jag blir desto slappare blir jag, hemskt! Hur skall detta sluta?!

 Rätt säker på att alla dessa försvarstal jag har med ålderskris i olika stadier att göra, hur man som ung vill vara äldre än man är och hur man som äldre vill vara ung och se jäkligt snygg ut, helst några år yngre än man är, men varför?!

 Man har ju allt man ändå som ung ville ha när man är ”vuxen”. Man, barn, hus och goda vänner och har ett jäkligt bra liv egentligen även om man är rätt duktig på att stressa upp sig och alltid gapa efter lite mer.

 ”Du duger som du är” är ett populärt uttryck, visst så är det ju säkert i många fall men inte många av oss som känner sig nöjda med det. Hur många är det inte som ständigt förändrar sig på mindre och mer drastiska sätt??

 Den värsta tiden var när man hade löshår eller ännu värre när de var populärt med peruk när man var ute på krogen (PINSAMT!) sen hade man lösnaglar och till sist så slängde man in lite implantat på det också, HUR mycket är då frasen ”Du duger som du är” värd?? Nada!!

Tyvärr känner man väl lite så än fast nu är det inte i utseendet man väger det i utan hur man är som fru och mamma. Hur man sköter hus & hem och hur man ständigt jagar arbete för att inte vara den där Wimsan som aldrig blir vuxen och som inte har ett riktigt jobb! Man strävar hela tiden mot något som ibland gör en omänsklig och för vem? Mig? Andra? Och för vem skall man må bra för? Jo sig själv…

 Personligen så känner jag att det är en otroligt svår balansgång, tror många kan känna samma stress i just det sist nämnda, att man skall se till att ungarna har gympakläder med sig, frukt till fruktstunden på skolan och läxorna gjorda i tid för annars är JAG en dålig mamma som låter mina barn stå där samtidigt som att man skall lära barnen att packa sina saker själva för annars är jag en dålig mamma som inte låter barnen lära sig att ta ansvar.

 Man skall vara engagerad i barnens aktiviteter, föräldramöten och utvecklingssamtal och nu tycker jag ju att just de 3 sista är självklara för min del MEN det är många som faktiskt är ensamma och inte har den möjligheten och har man då rätt att döma den? Vi vet inte varför den personen inte kan komma och man vill ju ändå tro att alla gör allt i sin makt för att följa sitt barn på ”rätt sätt”. Som sagt svårt detta med att duga som man är för det är inte alltid som man har möjligheten att göra de val man vill!

 

Dagens reflektion: Hur mycket du än strävar så finns det alltid något mer att sträva efter!

 

Dagens tips: Skit i å sträva efter något som du inte ens behöver, lev här & nu!

 

Dagens ”tänk på att”: Det finns alltid ”någon” som har det ”någon annan” vill ha och ibland är det du som är den där ”någon”!

 

//W

Rätt eller fel vem dömer?

Käre läsare
 
Så fann jag äntligen lite tid till att skriva lite. Idag har varit en bra dag trots mycket stress inför den stundande resan imorgon. Vi skall dra till El Stockholmo för stora dragplåstret Metallica på STHLM Fields och alla barnen skall hit och dit, så tacksam över alla som ställer upp och framför allt förstående barn så man får lite egen tid med sin man. Började med trevligt besök i Metropolen Åmotsfors för att sen komma hem för lite mathandling så barnen som är kvar hemma har lite mat... Sen va jag, enligt mig själv, duktig och sopade gården. Kommentaren jag fick va: "Du vet ett de kommer med grävskopan å gräver upp typ hela backen på måndag va?" -Suck, hade jag inte tänkt på MEN glad att det uppmärksammades iaf då mitt jobb igår inte märktes förrän jag påpekade och fiskade efter lite beröm :D Sen va de å packa väskor till de barn som skall sova borta, lite mat till barnen och sen fixa sig själv lite då man va bjuden på grillade hamburgare ikväll!
 
Nu är vårt minsta gull-hjärta hos farmor och blir ordentligt bortskämnd, jämt som det skall vara! Och 2 av de andra hjärtana har fått boende hos kompisar och det största får ta hand om hus & katt och rå om sig själv, fast mamman har fixat back-up ;)
 
Så till dagens fundering: Kritik är en av de svåraste sakerna i livet som är svår att både ge på rätt sätt och ta emot. Likaså ödmjukhet, det är faktiskt inte så självklart även om man önskade det. Men man behöver inte tycka lika och man skall inte tro att andra ska tycka att JAG har rätt, även om det kanske vore en dröm för just JAG vet ju bäst... lr?! 
Tack och lov så är vi olika i utseende, karaktär och vilja, vi behövs alla för att fungera ihop, alla är vi lika mycket värda även om jag många gånger undrar om vi alla verkligen är värda alla chanser vi får i livet men VEM är det som besitter rätten att avgöra det?! 
 
Samhället är sjukt på många sätt, rätt & fel, det onda & det goda och gränser som ständigt suddas ut från att vi är barn till vuxen ålder och många som utnyttjas och många som utnyttjar, otroligt svår balans och åter igen VEM har rätten att avgöra & bestämma?! Kan i många fall känna att det är fel personer som besitter denna rätten, att livet inte är rättvist mot allt för många samtidigt som det är så många som utnyttjar och som på så sätt förstör för de som verkligen behöver höra de rätta besluten tas och som får sin chans i livet trots eller kanske just på grund av att de inte gjort valet att vara där de är i livet...
 
Fått höra en historia idag som fått mig att  återigen tänka på det jag alltid velat, den påminde mig om hur sjukt samhället är och den berörde mig och får mig att återigen vilja fullfölja detta med Stöd/fosterfamilj. Har tyvärr inte alla här hemma med på det tåget men NÅGON gång skall jag göra något som betyder skillnad för någon. Jag känner att jag vill ha uträttat mer i livet, vill känna att även lilla jag skall göra skillnad och hjälpa någon som desperat sträcker ut sin hand men som inte blir förståd, någon gång är det min tur att göra skilland...
 
Skall snart påbörja mitt projekt, "insamling till ett barnhem" men jag är fortfarande i planeringsstadiet men det kanske får mig nöjd för en stund, att få samla in till behövande, åka ner själv för att få lämna över och se glädje i deras ögon samtidigt som det kommer att bli en tuff resa, kanske inte många som tror men jag är blödig och svårt att släppa när någon far illa men VET att känslan av att göra något bra gör resan värd! 
Nu är frågan bara: I vilket land är behovet störst just nu? Vad skall man samla in? Åldrar?  
Det enda jag vet är att jag vill göra detta och att jag hittat någon med stor bil och som vill köra...
Ja fortsättning följer :)
 
Dagens reflektion: Vi är alldeles för få som tar steget att göra det man vill, vi är för få som tar vårt ansvar och det är så många som far illa för att vi är bekväma!
 
Dagens tips: Följ ditt hjärta, har du ett gott hjärta är det rätt, följ din dröm i arbete, familj, utbildning eller bara något just DU brinner för!
 
Dagens "tänk på att": Även om man inte kan göra underverk över en dag kanske det gör underverk i det långa loppet, dina handlingar gör skillnad men bara du kan agera!
 
//W