Betongvägg...

Käre läsare

 

Så har det gått långt mellan inläggen igen, har tyvärr inte hunnit med att skriva då man haft sin vecka ledigt och lagom till att många andra har börjat sin semester så har man börjat jobba heltid, och så blir det fram till jul iaf. Jätte kul är det men visst hade de varit skönt att varit ledig någon dag nu när vädret har varit så fantastiskt men men det blir lite mer i plånboken och det är ju också skönt!

 Har iaf hunnit med en semestertur till kusten och vackra Åsa, hälsat på goa vänner och de barn vi fick med hade några sköna & roliga dagar. ”De barn vi fick med” innebär att tonåringarna ville vara kvar hemma och ist för att ha 2 sura barn med så fick de vara hemma.

 Vi hade planerat Liseberg till min mans förtjusning, tror att han såg fram emot det mest men barnen ratade det och ville hellre fiska krabbor och bada i havet. Nya kompisar fick dem och ja det var som en semester tur bör sig vara, de stora barnen skötte sig bra och jag kan väl ifs förstå dem, när man börjar känna sig stor och vill klara sig själv, kommer ihåg att de var väl inte så kul alla gånger att åka med mamman & pappan men jag hade inte fördelen med så stort kontaktnät när jag var liten så man fick vackert följa med!

 Sen sist jag skrev så har jag börjar med PW (powerwalk) varje dag, OJ tänker Ni så duktig hon är då men nej mitt mål är varje dag men det är inte alltid tiden räcker till med allt man har runt sig så det är inte varje dag jag når mitt mål men de gånger jag kommer ut så försöker jag att gå lite längre. Satt upp målet 6,2km/dag i Runkeeper men försöker att få till 1mil de gånger jag kommer ut så den lilla blå stapeln i appen ökar för varje gång jag är ute mot målet.

 Jag jobbade på årets Sommarfritids och i år var det på Labolina, Gateskolan här i Arvika och man vet ju aldrig vilka man får jobba med MEN det har varit en otroligt rolig sommar med härliga människor att jobba med och en väldigt bra samansättning i barngruppen. Har ju mina barn varannan vecka och de veckorna jag inte har dem så ser jag ”bara” tonåringarna som kommer och går som de vill (de är ju så stora nu så man kan inte styra över dem vart de vill vara och jag förstår att det blir lättare med kompisar och aktiviteter i stan, så man ser dem ofta - vilket är skönt) men under sommaren har jag även fått träffa barn nr 3 då hon på pappa-veckorna varit på fritids, perfekt för mig om man får vara lite ego…

 En bra sommar alltså börjar lida mot sitt slut då mitt arbete på Edane skolan har fortsatt direkt efter sommarjobbet. Så nästa ledighet blir till jul, känns länge till dess men vi vet ju alla vad fort tiden går så vips är man där och när man har roligt och trivs så går den ju ännu fortare.

 Det jag märkt när jag börjat jobba och inser när man är i det, är att man får en förståelse för de som är utarbetade, utbrända, gått i väggen, ja ”kärt” barn har många namn är vad lätt det är att känna av det bara genom minsta lilla stress… I våras hamnade även jag i denna hårda betongvägg (konstigt att de väggarna aldrig är av skumgummi och att man bara får en lätt liten knuff!) Jag var helt slut med allt runt mig, barnen, ensam-tid som man inte valde själv då mannen jobbar borta mycket, jag kände trycket, ett tryck som jag visserligen byggt upp själv men det inser man inte själv förrän det är för sent. Frustrationen att inte hinna med sig själv som i att träna, måla naglarna, färga håret. En del säger säkert men Herre Gud det är väl inga livsavgörande saker som måste göras och nej det är det inte men även små saker blir stora och mer viktiga när man hoppar in i vardagens ekorrhjul och man kan inte hoppa av, det snurrar bara fortare och fortare och jag som är åksjuk också och inte åker karuseller annars tycker ändå att jag klarade mig hyfsat länge men till slut så får man chansa och bara hoppa av och hoppas att man inte bryter för många ben i kroppen. De ben jag bröt när jag hoppade av är ju bara bildligt talat men ack så svåra att läka, gips är svårt att laga med så man är oerhört tacksam för familjen som är lyhörd och hjälpsamma och mina närmaste vänner som man får prata av sig med och som hjälper en så mycket bara genom att finnas där och som hjälper mig med barnen då man är ensam på veckorna.

Men nu har jag laddat upp med en man som varit Pappa-ledig med minsta änglamonstret och det har varit så skönt att få ladda batterierna och sluppit att ta markservicen med handling, mat, blöjor och sövning av barn, guld värt och man har bara koncentrerat sig på arbetet och jag har hunnit med mina pw:s men jag märker också att man snabbt blir van det, att man blir stressad och känner att den där betongväggen är inte så långt bort som man tror, att man stressar upp sig för minsta lilla grej så jag måste nog erkänna att de man hört om som råkat ut för dem att det är inte bara att vila och sopa det under mattan utan det tar lång tid, vilket inte alls är jag, saker som tar tid har jag inte tid med men det är väl ”bara” att tänka sig för, lära mig att saker tar tid och att inte vara så jäkla petnoga med saker utan låta det bara vara för hur som helst så löser sig ju allt på nått sätt.

 

Dagens reflektion: Saker TAR tid och nog bra att man låter tiden gå ibland!

 Dagens tips: Ta vara på det goda, lev i nuet och ta tag i det onda när & om det kommer!

 Dagens tänk på att: Lätt att döma andra men när man sitter där själv så är man inte så ”frän”! 

Kommentera här: