Skandal eller inte....

Ja det är ju frågan, är HM´s omtalade reklambild skandal? 
 
Jag har länge hållt mig från ämnet "Me2" för jag känner att det berör de som vet på rikigt vad det handlar om. Vi är så många som som varit utsatt för detta av någon form och givetvis är det INTE självklart i vilken form det än är men helt ärligt så har det gått helt överstyr och det förstör så mycket i sin väg, kanske mer än det gör gott i många fall. 
 
Vi ska givetvis inte godta det! Absolut inte det jag säger men vi ska heller inte använda det som en häxjakt för då försvinner själva innebörden och betydelsen får ingen mening...
 
Så då till senaste skandalen, HM´s debatterade reklamannons. En mörkhyad ursöt kille som har en grön tröja på sig där det står "coolest monkey in the jungle" (bild längst ner i detta inlägg). 
Finns även en bild med ett ljust barn med ännu en text men inte mycket om det...
 
Säker på att barnen i fråga inte hade en tanke på texten, kanske inte ens föräldrarna men NU har de alla det. Det är vi, vi vuxna som genom vårt beteende visar barnen och lär dem rätt och fel. Är detta så fel? Hade det varit mer rätt om det var ett ljust barn som burit tröjan?! 
 
Då jag haft barn som varit modeller för bl.a. HM så vet jag barnens entusiasm över hela proceduren som det faktiskt innebär att vara med, kompisarnas kommentarer och att få se sig själv i butiker lr reklamblad. Allt bara positiva känslor och tror säkert att även denna kille kände det INNAN media blossar upp och framkallar problem som många inte ens reflekterar över, jag är en av dem! Är jag en dålig människa lr mamma för det?
 
Nej helt ärligt tycker jag inte det för hade de satt på mina barn en tröja med en "Gott & blandat" påse med texten: "Blandat är godast" så hade jag fokuserat på barnens stolta, lyckliga blick och även komma ihåg den när de köper sin första egna cykel för eget intjänade pengar. Mötet de får med olika människor, läran att lyssna på andra, lära sig tålamodet att vänta (jo för det är en väldig väntan vid dessa jobb). Mina barn har bara positiva minnen och när de inte ville mer så var det helt deras egna val att avsluta och gå ur agenturen. 
 
Jag var och är stolt över alla mina barn och säker på att jag inte skulle tänka: Har de en sån text på tröjan för att de är hälften indier och hälften svenskar? Nej det skulle jag aldrig göra och genom det tror jag inte heller att barnen känner sig utsatta i tvekamma situationer utan de är självsäkra individer som vet sjäva och väljer själva hur de vill agera och sen finns jag givetvis där om det behövs!
 
Nej! Dags att inte vända allt vi ser negativt, se det glada i saker. Njut av stunden och övertänk inte så förbannat i allt. Va noga med Era värderingar och hur Ni uttrycker dem. Tänk på att de överförs till barnen, de som är vår framtid och som faktiskt ska må bra och se livet positivt utan massa värderingar som skruvar till våra hjärnor så vi bara ser saker i svart... Va svart?! Blev det fel nu? Lr hur lägger Ni värderingen i den meningen? ;) 
 
Hoppas jag inte upprört för många med inlägget utan mer fått Er att tänka ur en annan vinkel...
 
Kramelikram 
 
 
 

Barn skall få ha hopp & drömmar!

Sjuk men på bättringsvägen och verkligen tillåtit mig själv att vila. Suttit och sett flera säsonger av "En resa för livet" på tv4 Play. En serie där kända artister reser till drabbade länder och man får se unicefs arbete och inblick i SOS Barnbyar. 

Bl.a. fick man följa Darin. Hans personlighet och önskan att hjälpa bet tag i mig och att sen se när han träffade den lilla flickan Angel efter 2 år gör att man vet att arbetet är tungt men ger utdelning för barnen! Att ha lämnat sitt hem i en gruva och få en ny bostad för sin familj med rinnande vatten och få gå i skolan är en sån resa med bästa utgång. 

Ett annat gripande avsnitt var när Börje Salming träffar en pojke på 14 år vars mamma lämnade honom och hans syskon. Där pojken blev som en pappa och fick bli vuxen allt för snabbt. Hur han med tårar berättar hur han saknade sin mamma varje dag, saknade hennes godnatt sagor men skulle aldrig lämna sina syskon innan de va stora nog att stå på egna ben. 
Fick se sen när de fått en säker bostad, syskonen hade börjat skolan och han skulle snart börja han med. 

När barn inte får vara barn, utan de får arbeta tungt och försörja sina familjer när egentligen deras högsta önskan är att gå i skolan... 

"Våra" barn, Lr många av "våra" barn ser skolan som ett måste. Endel hatar skolan pga svårigheter, attityder, värderingsproblem, mobbning Lr tristess. 
De här utsatta barnen har så många hinder på sin väg och ändå kämpar de, jobbar OCH går i skolan i låg ålder och de älskar det. Är inte det ngt vi ska lära oss av och föra det vidare till våra barn?  

De flesta barn ville bli polis, läkare eller brandman, alla yrken där man hjälper andra... Trots att de behöver ALL hjälp de kan få så vill de hjälpa andra och det är så oerhört fint & genuint! 

Många av dessa barn bor i farliga områden där alkohol & droger är deras vardag, de lever på soptippar, i gruvor och är rädda för att bli kidnappade och sålda. Endel av dem har inga drömmar, ALLA barn ska få ha drömmar och känna hopp! Vart är glädjen? Hoppet? Och framtidstron? 

När man fick se dessa barnhem, salar med spjälsängar och de hade blivit lämnade i en låda ute vid grinden av en förtvivlad mamma (Som mamma förstår man inte hur man orkar lämna bort sitt barn men samtidigt beundransvärt att orka ge sitt barn en 2:a chans). Så tänker jag på min egen mammas ord... 

Hur hon slumpmässigt kom till ett barnhem för att lämna kläder när hon var på semester på Sri Lanka och såg en liten undernärd flicka slänga sig från sida till sida i spjälsängen och som grät hysteriskt. Hon tog upp henne. Flickan tystnade omedelbart och hon vaggade henne ömt en stund. När hon satte ner flickan igen började hon gråta och just i den stunden bestämde hon sig för att hon skulle ta flickan till sin. 

Hade jag blivit lämnad i en låda? Var det jag som valde min mamma? Gjorde jag rätt val? Hur hade mitt liv sett ut om min mamma hade varit som så många andra av oss bara släppt det och hoppats att ngn annan hade hjälpt?  

1 miljon barn riskerar att dö av undernäring och här sitter vi i välfärden och konsumerar så mkt mat och slänger drivor och ändå är vi inte nöjda om vi inte får vår tacos på fredag... 

Jag skulle vilja göra mer, så mkt mer! 
Att bli stödfamilj är ngt jag velat göra i över 10 års tid men med en växande familj som kräver sitt så har inte tiden funnits hur gärna jag än velat för det är ett stort åtagande man binder sig till samtidigt som man tänker: "Tiden har inte funnits" så tänker man tiden finns inte alls för endel barn runt oss. Endel har inte ens 1 dag kvar för att räddas och här sitter vi å väntar på att vi ska få tid när barnen växt upp (ist för att låta dem vara med att hjälpa och förstå) eller att vi ska få tid att resa lite och känna solen bränna (medan endel barn inte sett annat än sina alkoholiserade föräldrar och den enda värmen de känner är efter handen på käken) Nej jag skäms över att inte hjälpa till mer, över att jag inte gör skillnad när jag faktiskt kan! 

Sen om jag vann många många många miljoner så jag kunde resa till varenda barnhem, ordna fina kärleksfulla familjer till dem och de som inte får ngn skulle jag ta med hem och överösa med kramar & ömhet, men det är en dröm som tyvärr är svår att uppnå. 

Till sist varma tankar till de SOS-mammor i SOS barnbyar som tar sig an de barn som kommer, blir deras mamma. Lär dem att sköta ett hushåll, får dem till skolan för som de så rätt säger: 
Utbildning kan ingen ta ifrån dig! 
Och det viktigaste ändå: 
Lyssnar ingen så kan de inte läka sina sår...
 
De lyssnar, uppfostrar, ger dem kärlek, hopp & drömmar och ger dem möjligheten att få vara barn igen och man blir så varm i hjärtat! 

Vem vet kanske åker man dit, finns på plast och blir en SOS-mamma när man blir stor :) 

Se dessa avsnitt, de berör & tårarna rinner som vattenfall men de ger oxå hopp och en vilja att hjälpa och det vill vi väl alla?? 
Tillsammans är vi starka och särskilt för barnens skull!!

Kram på Er från blivande SOS-mamman ;) 

Bortskämda barn...

Hej på Er!
 
Ja idag tänkte jag särskilt på allas våra bortskämda barn, ja nu drar jag alla över en kam men Ni får sålla bort själva om Ni tycker annat :)
 
Hade mina härliga basket tjejer, de är språkelever som lever på oviss tid här i vårt trygga land. Endel är ensamkommna endel har flytt med sin familj eller delar av sina familjer. Några av dessa barn och ungdomar som kommer har inte sett en eller bägge av sina föräldrar eller släktingar på flera år...
 
Å här sitter vi "svenskar", nej fel av mig, springer runt och curlar våra barn så vi är blå i ansiktet...
 
Eller är det bara vi?! 
 
Barnen kan sitta i soffan och säga: Mamma ge mig vatten och när man reser sig upp och mot köket så hör man: Det ska va iskallt med is i! DÅ får man en tankeställare...
 
Eller "Kör mig för det är så kallt och annars kanske jag blir sen" Och Gud förbjude det vore ju skämsa!
Eller "Kan ngn köra mig till krogen?" JA, vuxna ungdomar som inte kan planera eller fixa utan mamma/pappa skall fixa även det... 
Ska tilllägga att jag kastar lite sten i glashus just med den sista meningen, för har sagt att oavsett tid på dygnet kan de ringa om skjuts ist för att gå ensamma hem efter krogen och det håller jag fast vid då jag vill att de skall veta att hur gamla de än blir så är de mina barn och jag hjälper dem med allt jag kan men frågan är om vi "hjäper" dem så mkt så de blir handfallna och inte vågar ta egna initiativ (?)  
 
Ofta säger jag givetvis att de får hämta det de vill ha själva, städa sina rum, hjälpa till med att bära ut sopor, städa sina rum, planera sina aktiviteter så de ska hinna gå eller cykla osv.
Jag meddelar med fast och tydlig hand/röst att jag är ingen hemhjälp eller att de bor inte på hotell med roomservice!
 
Sen varför jag tänkte på detta just idag var att här kommer dessa basketungdomar, i kylan med inte allt för vinterliga kläder. De går långa stäckor (endel bor lite utanför stan) i tunna kjolar med tunna tights under. De kommer lite sent men de kommer! 
Det slå vad om att de inte har vuxna i sin omgivning som påminner om att de ska träna utan det får de sköta själva och då de har ett genuint intresse så ser de till att fixa det på egen hand!
 
VI?! Jo men vi synkar våra kallendrar, påminnelser på de vuxnas mobiler och barnens. Vi tjatar iväg dem OCH vi kör dem vart de än ska (oftast) och särskit i dessa mörkare årstider. 
Endel av "våra" barn är inte ens sugna på att komma iväg på aktiviteterna, eller tacksamma att de kan gå till någon annan vuxen, lära sig nya saker och träffa kompisar utan de går för att vi säger att de ska. 
Detta gäller inte alla givetvis men tyvärr många som tar livet så förgivet att det blir ingen utmaning längre. 
 
Givetvis körde jag hem dessa flickor idag, att de trotsa kylan, kom för att träna den stunden som var kvar ist för å tänka: "Nej det är så kallt" eller "Nej jag blir ändå sen så jag skiter i det" som tyvärr många andra barn / ungdomar skulle tänka. 
 
Nej, nu blir det andra bullar, curla på detta vise... vafför då då?! (som rumpnissarna skulle ha sagt) 
Sen är det ju inte gjort i en handvändning men ska så saktiliga ändra på mina tjänster och vara mer mamma än en passupperska :D
 
Natti Natti på Er <3  och hoppas Ni får en fin vecka, där vi för övrigt fortsätter med VAB och antagligen lite mer curlande och skyller på sjukdom ;)